Om dvärgväxt

Till minne av Adele

Adele var en alldeles speciell liten katt. Och jag vill dela detta med er, så att hon aldrig ska falla i glömska. För jag inser att ju längre tiden går, desto längre bort i minnet hamnar hon. Så därför känns det fint att få skriva ner och dela med er, hur det var att leva med en liten katt som var drabbad av det som vi kallar Dvärgväxt.

När jag hade min första kull 2012 och åren därefter, började det pratas om två olika typer av ragdoll. De med lång kropp och långsam utveckling och som, precis som standarden sa, inte var färdigväxt förrän vid tre års ålder. Och så de som liksom var färdiga från början. Breda i huvudet, lågt satta öron, väldigt blå ögon. Men det var ju det där med att de var korta i kroppen…man kan ju inte få allt i samma katt. Så resonerade många utav oss uppfödare, och vi blev nog lite förblindade och föll för det där alldeles speciella utseendet.

Nilla, en blå bicolourhona som jag hade sparat, och som var min alldeles första egenuppfödda avelskatt, stod mig väldigt nära. När jag började planera för hennes första kull, kändes det både spännande och kul. Jag fick möjlighet att låna en fin hane, han kom hit och gjorde det han skulle, duktig kille :), och efter tre veckor kunde vi konstatera att vi väntade smått.

Dräktigheten förflöt utan komplikationer och en kväll var det dags för de små att komma ut. Nilla fick kämpa, och efter en lång förlossning hade vi tre levande små mirakel, och två små änglar som tyvärr inte klarade sig.

De första två veckorna förflöt, och de små växte på bra. Men sedan var det en som utmärkte sig lite. Hon var liksom stum i kroppen, och långsammare än sina syskon. Men hon gick upp i vikt, öppnade sina ögon och verkade i övrigt ok. Men ju längre tiden gick, desto mer märkte man en skillnad mellan henne och hennes syskon. Fortfarande lika stor som dem, men kort och fortsatt stum känsla i kroppen, och med världens mest blåa ögon.

Adele

Jag blev kontaktad av ägaren till hanen jag lånat, och hon såg något hos Adele som hon stött på innan. Runt detta tillfälle dök det upp flera kattungar som var drabbade, och ett gediget arbete påbörjades för att ta reda på vad det var som hände med våra kattungar. Uppslutningen hos uppfödare var stor och sammanhållningen och öppenheten varm.

Upp till fem veckors ålder hängde Adele med sina syskon viktmässigt, men på flera andra sätt märktes skillnad. Hon var betydligt långsammare, och hängde inte med i syskonens lekar. Hon var lite, vad vi kallade pom-pom. Någon form av utvecklingsstörning, och det märktes tydligare ju äldre hon blev. Hon åt, men bara blötmat och lärde sig aldrig att dricka vatten. Bakbenen var tunnare och hon rörde sig annorlunda, frambenen kortare

Jag behöver väl knappast säga att vi alla älskade henne högt. Vi lekte, gosade och bar runt på henne. Bilden på näthinnan, när hon låg på rygg i famnen och tittade på en med sina fantastiska blå ögon, kommer alltid att finnas där. Och hon kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

Hon charmade alla.

Vi byggde en trappa så att hon skulle kunna ta sig upp i säng och soffa. Timmarna när vi satt och lekte på golvet, var otaliga.

Hoppet tändes lite, när vi började medicinera med Levaxin. Samtidigt stor det klart att det inte rörde sig om hypotyreos, brist på sköldkörtelhormon. Röntgen och prover togs. Emellanåt märktes det att hon hade problem att tömma tarmen, och vi gav laktoulos mot trög mage.

Tidpunkten kom när hon och hennes syskon närmade sig 12 veckor. Hennes bror och syster hade sina familjer som de skulle flytta till. Och självklart skulle Adele stanna hos oss. Vid denna tidpunkt vägde Adele ganska exakt 1 kg och syskonen närmare 2 kg. Det var mycket känslor denna tid. Kunde vi tillgodose hennes speciella behov, hade hon ont, hur såg framtiden ut? Många frågor och inga svar. Men vi tog dag för dag och var samtidigt så tacksamma för att vi hade fått lära känna denna alldeles speciella lilla katt.

En utav mina närmaste vänner, Therese, var hemma och träffade Adele vid flertalet tillfällen. Hon kände väldigt starkt för henne, och efter en del funderande så bestämde vi att Adele skulle flytta hem till henne. Självklart var hon fullt insatt i Adeles situation och hade varit med från början. Här är hennes berättelse av Adeles och deras tid ihop.

Therese berättelse:

Adele var inte som någon annan ragdoll jag haft. Hon var ”handikappad” - Hennes bakben var korta och kraftlösa.

- Hennes uttryck var sorgset och hon reagerade långsamt. Kan inte avgöra om det var p.g.a. hörselnedsättning och/eller långsam hjärna/ reaktionsförmåga. '

- Långsam tarmfunktion. Hennes avföring var väldigt mörk och hård. Hon bajsade i bästa fall var 3:e eller 4:e dag och ibland på golvet.

Lilla Adele sov mestadels och låg nästan alltid och sov på någon av oss i familjen. Hon fick dagligen massage för att få igång/mjukgöra muskler, leder och organ. Hon såg ut att gilla massagen. Min vuxna snälla ragdollkatt, Twisted, fräste åt lilla Adele om hon kom för nära. Twisted har varken före eller efter fräst åt någon. Adele fick bra foder, som stärkte hennes njurar bl a.

En dag blev hon plötsligt märkbart sämre, hon kröp in och ville ligga skyddad i sin mjuka täckta mindre korg. De sista dagarna slutade hon att äta och dricka. Ca en vecka efter att hon blev sämre somnade hon in på mitt bröst, älskade lilla Adele. Hon blev ca 4 månader och detta var år 2016 Hade Adele varit människa kanske hon hade haft diagnos liknande Down Syndrome. Hon var begränsad i sin rörelse, klumpig, ramlade och organen fungerade inte normalt. Men så oändligt kärleksfull, kelig och gosig. // Therese

Jag hade fullt förtroende för Therese förmåga att känna av Adele och hennes behov. Hon fick all den kärlek och lugn och ro hon behövde. Therese kontaktade mig när det nästan var över och vi grät ihop. Tårarna rinner nu med när jag skriver detta. Hon har verkligen satt spår, älskade lilla Adele.

Du kommer alltid att finnas i våra hjärtan.

// Liselotte

Copyright © 2024 Wendeltassens